För några dagar sedan startades en insamling till förmån för Ellie då vi fått avslag för avlastning i hemmet trots de behov vår dotter har. Insamlingen har som grund att vi ska kunna finansiera assistans privat så att jag och min man kan jobba, något som inte varit möjligt för mig sedan Ellie föddes. Idag arbetar jag några fåtal timmar i månaden men det är svårt då min man jobbar många timmar för att familjen ska kunna överleva. För min del hade det varit en dröm att få fungera som en normal människa utan att ständigt vandra med en oro för min dotter. För det är det jag gör. Varje dag och varje sekund. Hon behöver mig, oss i varje stund i livet. Vi kan aldrig lämna henne obevakad eller hos någon som inte har erfarenhet/utbildning för att hantera ett handikapp som hennes. 

Det vi behöver i hemmet är avlastning till nätterna. Att inte kunna eller våga sova gör att man heller inte fungerar dagtid. Man fungerar inte utan sömn. Att ständigt leva med en enorm trötthet drar en ned i ett svart hål och vårt hopp för ljuset var nattlig hjälp. 

I och med att vår historia blev viral så uppmärksammandes vår situation. Mestadels på ett fint och fantastiskt vis men även på mindre fina sätt. Min blogg, den här bloggen, har hittats och en del har valt att välja ut delar av det jag skriver om och vända det mot mig som mamma. 

Ja, jag har hästar i mitt liv. Jag har alltid haft hästar i mitt liv. Ända sedan jag var ett barn har de varit min källa till kraft och min oas av lugn. I det vi lever i nu så är de viktigare än någonsin förut. Men nu används detta alltså mot mig med uttalanden som "travhästar är tydligen viktigare än barnet". Så är det givetvis inte. Frågan jag ställer mig då är ju om det är så att jag, bara för att jag har ett handikappat barn, inte har rätten till att ha andra intressen eller saker i livet? Har inte jag rätten att rensa huvudet och komma bort i och med Ellies behov?

En del kanske tänker att vi hade haft råd med assistans om jag inte haft hästarna? Legitim fundering, absolut, men det en del inte vet är att hästarna inte kostar mig en krona. 

När Ellie var ett par månader gammal och jag befann mig i en kris pga allt som hände så övertalade en vän till mig mig om att komma ut och rida hennes häst. Ellie följde med, som Ellie alltid gör, och vännen vaggade vagnen medan jag kände hur livet återvände i samma takt som hästens hovar slog i marken. Det var startskottet för det hästliv jag är förärad idag. 

Jag blev tillfrågad att vara delaktig i ett par travhästars träning och dagliga liv. Allt efter hur jag orkade, kunde och hade tid. Och jag tackade ja. Inga ekonomiska krav, ingenting mer än min tid. 

Observera att ingenting som har med hästarna att göra har någonsin kostat mig en krona, enbart min tid!

Ellie är alltid med mig i stallet. Jag kan mocka boxar och vagga vagn samtidigt. Jag kan blanda foder och bära barn samtidigt. Jag kan göra allt utom att köra hästarna samtidigt som Ellie är med. Då är hon med sin pappa istället. All annan tid är Ellie med mig. För att hon är en självklar del av mitt liv och min vardag. Men jo, jag tycker att det är skönt att få vara ensam i stallet emellanåt. Att få vara en helt egen person utan att konstant hålla ett öga på hur Ellie mår. Och det tycker inte jag är konstigt. Att få spendera ca 10 timmar i veckan ensam utan något annat än hästarna och mina egna tankar hjälper mig att ladda kraft och ork för fler vakna nätter och den konstanta oron för att förlora min dotter. 

Till alla er som kommit med ert stöd och fina tankar - Tack. Tusen gånger om tack. 

Till er andra: Innan ni uttalar er om saker ni egentligen inte vet någonting om, fråga. Jag svarar gärna. För det finns alltid ett svar som ger en annan bild av den verklighet ni tror er se.